Beckholmen/Biskopsholmen

På en karta från 1637 benämns ön som Biskopsholmen. Namnbytet berodde på det becksjuderi som bedrevs på ön mellan 1633 – 1648. Genom upphettning av tjära bildas en tjock, vattentät massa beck – som användes till att täta fartygsskrov. Det var en brandfarlig verksamhet som  förlades  långt ut från staden. I början av 1700- talet fanns ett av landets största handelshus etablerad på Beckholmen. Handeln bestod bl.a av tjära, beck, virke, järn och koppar. Här fanns också delar av stadens saltlager.

I samband med branden av Katarina kyrka 1723 spreds gnistor med vinden till Beckholmen.

Det medförde att elden tog fäste i det brandfarliga materialet och större delen av öns verksamhet brann ned och förstördes.

Karta över Beckholmen 1690

Varvsepoken inleds

Efter denna händelse räknar man med att varvsverksamheten tog sin början. Eftersom det inte fanns några torrdockor vid den tiden på ön, så var båtbyggeri förlagda till slipar. Det var i samband med grosshandlarsocieteten  gick samman i mitten av 1800-talet och sprängde in de två första torrdockorna i berget, östra dockorna.

Dockorna hyrdes också ut under flera perioder till industrier som bedrev fartygsbyggen t.ex Motala verkstad, Bergsunds mekaniska samt redare från Gävle.

Dockorna byggdes ut i flera etapper omkring 1900-talets början och fick längderna 102 och 99 meter.

Skolor

Skolor byggdes under 1940- talet för marinens behov av telehantverkare. Befäl och vpl. telehantverkare inom bl.a radar, radio och telefoni fick sina utbildningar där t.o.m 1960- talet.

Bergrummen

Berget mellan dockorna sprängdes ut ytterligare (1940 – 41 ) för att även omfatta skyddsrumsbehovet under krigsåren. Rummen skulle tillgodose den personal som bodde på ön men också omfatta den verkstadspersonal från Örlogsvarvet/ Galärvarvet som där utförde service- och underhållsarbeten på fartygen. Fartygsbesättningar hade också plats i dessa skyddsrum.

Bärgning av regalskeppet Vasa

Beckholmen blev ett centrum för dykningarna och bärgningen av regalskeppet Vasa 1961. Vasa blev torrlagd i GV- dockan ( 1961 ) under den tid som tätning av fartyget ganomfördes. Dykledare under åren som bärgningen pågick leddes av Per Edvin Fälting, en av Örlogsvarvet/ Galärvarvet dykare som till en början lånades ut till projektet. Anders Franzén var också anställd vid marinen, Materielverkets marinmaterielavdelning. Det var således många av Örlogsvarvets resurser som togs i anspråk med materiel samt  kunnande inkl. förvaring av div. tillvarataget materiel från havsbotten men också sådant som hittades ombord. Allt detta bidrog till ett lyckat  genomförande av bärgningen. Bergrummen kom väl till pass för all den materiel som bärgades från Vasa och inte kunde konserveras omedelbart. Vasa förliste 1628 strax utanför det som i dag är GV- dockan och bärgades 333 år senare. Nu är Vasa förlagd till Galärvarvet som  museum i dockan som invigdes den 26 juni 1879 av kung Oscar II.

Unik varvsmiljö

Miljöerna härstammar från 1700- talet
(norra delen av ön) och är därmed omkring 300 år.

Alla byggnaderna på ön är uppförda för varvsvets ändamål med bostäder m.m. Stöttboden och träbron till ön är exempel från 1800- talets varvsinstallation. Washingtonkranen inköptes genom Gustav Thordén/skeppsredare, Uddevalla och monterades upp 1947 för att öka lyftkapaciteten vid reparation av marinens fartyg men också till de civila fartyg ( bl.a Thordén, Johnson Line ) som kom in för rep- och bottenarbeten ( målning ) i GV- dockan.

Under flera år på 1940- talet fanns det ett häckande havsörnspar uppe på ön, kranmaskinisten kunde från sin utsiktspost högt uppe i kranen följa örnarnas förehavanden. Det sägs att en och annan fin köttbit från fartygens kök kom örnarna tillgodo. Så visst har ön varit unik, på olika sätt.

Stöttboden från 1870